Extremhögerns två större organisationer i Sverige har börjat närma sig varandra. Förändringen kommer underifrån. Det senaste året har Det fria Sverige och Nordiska motståndsrörelsen börjat samarbeta på flera orter. Från att tidigare vara bittra fiender och konkurrenter har de två organisationerna lokalt genomfört gemensamma aktiviteter.
Det fria Sverige bildades sensommaren 2017 med syftet att köpa och driva egna nationella mötesplatser, så kallade Svenskarnas hus, runt om i Sverige. Efter snart fyra år så har de köpt ett hus i den lilla orten Älgarås. I början bestod styrelsen av personer från flera olika delar av nationella miljön men nu fyra år senare består alla ledande positioner med personer som tidigare var aktiva i Svenskarnas parti.
2011 lämnade Magnus Söderman organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) efter varit en av deras ledare och mest profilerade medlemmar utåt. Söderman, som har en lång bakgrund inom svensk extremhöger med organisationer som Riksfronten och Kreativistens Kyrka, valdes ofta av SMR att hålla tal på gemensamma demonstrationer där hela nationella rörelsen samlades. Men han var också kontroversiell i den egna organisationen. SMR anklagade Magnus Söderman för att försöka kuppa bort den dåvarande ledaren Klas Lund och tvingades lämna organisationen med en skara trogna anhängare. Istället bildade han Nordengruppen, som senare gick upp i Svenskarnas parti. Magnus Söderman var personligen en stor anledning till att SMR drog sig för att samarbeta med Svenskarnas parti.
Nu tio år senare har de båda organisationerna börjat samarbeta, främst på lokal nivå. I Karlstad håller aktivister från Nordiska motståndsrörelsen träning tillsammans med Ludvig Delin som är en av de ledande (och avlönande) från Det fria Sverige. Under namnet Bellum Karlstad försöker de locka till sig ungdomar. Bellum är också NMRs träningspodd.
I andra nästen tränar de även ihop, som i Näste 8.
Sommaren 2020 spelade NMR-trubaduren Henrik Pihlström inför publik i Svenskarnas hus. Henrik Pihlström är den medlem i NMR som har varit med längst, sedan slutet av 90-talet.
Båda organisationerna verkar ha insett att de behöver samarbeta för ta sig vidare och stå emot den nya tendensen bland yngre nationella med friare organisationsformer, kamratgrupper och informella “mannabund” (männerbund).