Mitt i fiendens hjärta eller i alla fall dess källare, på Pressklubben i Stockholm, lanserades den 19 maj en ny organisation för den antiliberala högern: Nordisk alternativhöger. Alt-right från USA hade fått sin svenska motsvarighet. Presskonferensen hade sammankallats i hast. Dagen efter, den 20 maj, hölls nämligen ett seminarium, Scandza Forum, med samma syfte. Två konkurrerande organisationer, där de drivande var portade från varandras tillställningar, men som båda skulle importera samma amerikanska paraply för den yttersta högern.
På presskonferensen presenterade den ena althögern personen som skulle bli deras ordförande, Christoffer Dulny. Dulny har i sju år arbetat som tjänsteman i Jimmie Åkessons närmaste krets, nu senast som budgetchef med ansvarighet för arbetet i riksdagens finansutskott. Dulny förklarade med whiskyn i hand att althögern skulle ses som en ”postmodern kulturrelevant högerrörelse”, ett livsstilsbetonat männerbund med syfte att föra ett ”metapolitiskt” kulturkrig mot vänstern och liberalismen under den kommande svenska valrörelsen. Ungdomen måste vinnas till en motkultur från höger, den grupp Sverigedemokraterna misslyckats nå. Syftet är att bedriva en identitetspolitik för svenskar, fyllde hans medstiftare Daniel Friberg, VD för bokförlaget Arktos i, och tog en klunk ur sin tredje öl. Han läste upp ett stöduttalande från Richard Spencer, en av de kändaste företrädarna från den amerikanska althögern, som lovade att fungera som den svenska rörelsens mentor. I höst, till Arktos årliga seminarium Identitär Idé, ska Spencer själv komma och besöka rörelsen i Stockholm.
Dagen efter, i Ingenjörshusets citykonferenslokaler, ett stenkast från Sergels torg, samlades den andra alternativhögern. Scandza Forum var en makeover av nedlagda Svenskarnas parti, innan det Nationalsocialistisk Front. Mötesformen var hämtad från London Forum, ”the home of British alt-right”. På Scandza diskuterades ämnet Dulny och Friberg inte nämnde; ”judefrågan”. Kevin MacDonald och Greg Johnson är några av de största namnen inom amerikanska althögern. Det var inte första gången de besökte Sverige, båda finns utgivna på Logik förlag – det förlag som växte fram ur NSF och SvP. Trots sin extremare inriktning var stämningen mer sofistikerad och akademisk. Johnson pratade på en hög nivå på temat ”Heidegger och den judiska frågan”, medan MacDonald diskuterade ”judisk makt” som kopplat till en gruppevolutionär strategi. På ett bord låg insamlingslistor för att registrera det nya partiet Alternativ för Sverige, ett initiativ från det ungdomsförbund som Sverigedemokraterna uteslutit. Forumet var den första i en planerad rad som ska hållas varje månad, nästa i Oslo.
Överleva en förlust
Vad är det nya med alternativhögern – och vad är det gamla. Efter andra världskriget låg många av de västeuropeiska fascistpartierna i spillror. Det som varit politiskt innovativt påpekar historiken Roger Griffin med fascismen och nationalsocialismen var dess kombinerande av parlamentariskt parti, beväpnade miliser, social massrörelse och ideologisk tankesmedja i en enad struktur. Efter krigsförlusten gick de olika delarna skilda vägar. De teoretiska fascisterna fortsatte sin verksamhet i slutna kretsar och tidskrifter. Det var i dessa cirklar en förnyelse av den fascistiska teoribildningen kom att ske. Istället för att fortsätta den partiideologiska fascismen hämtades inspirationen från de filosofiska och religiösa traditionalistiska tänkare som existerat före eller parallellt med partiideologierna. En sådan strömning var den ”konservativa revolutionen”, den radikalkonservativa aristokratiska tradition (Ernst Jünger, Oswald Spengler, Carl Schmitt mfl) under Weimarrepubliken som höll en distans till och såg ner på den folkligare nationalsocialismen. En annan var den mer spirituella traditionalismen kring René Guénon och Julius Evola.
Dessa elitistiska teoriskolor var inte bara okomprometterade av nationalsocialismens förbrytelser, utan de kunde också ge råd hur fascismen skulle överleva en förlust. Den stora revolutionen var förlorad, nu gällde det att föra den lilla. Att genomleva ett interregnum, en mörk tidsålder och bevara sina ideal. Traditionalismen och radikalkonservatismen fungerade som manualer för att kunna ”rida tiger”, föra ett spirituellt och kulturellt krig mot det moderna samhället, samtidigt som man drog sig undan politiken, staten och massrörelserna. Det kunde ske genom att leva traditionellt med kärnfamilj, hemmaskolning och kroppslig träning, genom ett renande våld mot staten eller genom att ta kampen om värderingarna. Idéerna kom senare att formuleras som att leva sitt liv som en ”politisk soldat”.
Den nya högern
Den globala vänsterrevolten 1968 blev en nytändning även för den yttersta högern. I Italien inspirerade Evolas idéer en terroristisk våldsvåg, från den ”tredje positionens” politiska soldater. I Frankrike tog samma idétradition en annan vändning. Där betonades istället den kulturella aspekten, ”metapolitiken”, kampen om hjärnor och hjärtan. Ett kulturkrig som hämtade inspiration från marxisten Antonio Gramscis teorier om den kulturella hegemonikampen som ett ställningskrig. Denna ”högergramscianska” strömning kring Alain de Benoist och tankesmedjan GRECE kom att kallas den nya högern, Nouvelle droite.
För att vinna den politiska kampen behövde man först vinna den kulturella, slaget om värderingarna. Nya högern tog sig an att ge den fascistiska traditionen en ny förpackning och befria den från belastade begrepp. Den nya positiva begreppsapparaten hämtades snarare från vänstern, men gavs annan innebörd. Nya högern använde ord som mångfald, särart, identitet, pluralism och självbestämmande för att beskriva sina idéer. Den ideologiska kärnan var däremot densamma: tron på en naturgiven hierarkisk ordning, angreppen på den liberala demokratin och universella jämlika rättigheter, antikommunismen, antimodernismen, nationalismen och värnandet av ”traditionella värderingar”. För den nya högern existerade kulturella identiteter i olika lager, likt en rysk matrosjkadocka; den regionala, nationella och europeiska identiteten sågs som olika nivåer för sitt politiska projekt. Varje etnisk och regional kultur skulle bevara sin särart och leva separerat, men enas kring den historiska europeiska kulturen. Mångkultur kunde tolereras om varje kultur hölls separerade och inte beblandades med andra kulturer, medan den långsiktiga ambitionen var att låta utomeuropéer återvända till sina ursprungsländer. Denna föreställning kallades etnopluralism. Hotet mot Europa sågs som dubbelt, både demografisk i form av invandring och traditionsupplösande i form av amerikansk kulturell kolonialism. Som motvikt mot en amerikansk global hegemoni ställdes behovet en ny eurasisk allians.
Krigsförklaring mot 68-vänstern
Om den första generationen av nya högern förde sin metapolitiska kamp genom publikationer och seminarier, var nästa generation mer aktivistisk. De tog fasta på nya högerns betonande av regionala identiteter och började beteckna sig själva som identitärer, istället för det mer belastade begreppet nationalister. De nya identitära rörelserna använde symboliska gatuaktioner för att sprida sitt budskap metapolitiskt, iscensättningar av sin politik anpassade för viral spridning på internet. Huvudkonflikten skildrades som en generationsuppgörelse mellan 68-vänstern, som gjort sin långa marsch genom institutionerna och sågs som skyldiga för invandringen, kärnfamiljens tillbakagång och den ökade toleransen för homosexuella, och den drabbade unga generationen, som fick leva med konsekvenserna av denna politik. Franska organisationen Generation Identitaire fick stort viralt genomslag för sina professionella filmklipp där de förklarade 68-generationen krig. De ockuperade moskébyggen och ordnade identitära soppkök för hemlösa, med fläskkött i varje rätt, för att exkludera fel sorts besökare. Symboler hämtades från populärkulturen, framför allt från Frank Millers filmatiserade serietidning 300.
En antiliberal höger
Medan den Europiska nya högern började hitta ett sätt att presentera fascismen i ny förpackning för 2000-talet, stod den amerikanska extremhögern och stampade. De rasideologiska rörelserna kunde inte bryta sig ur sin marginalisering. Däremot började en annan högerreaktion ta form kring missnöjet mot de ”nykonservativa”, neocons övertagande av Republikanska partiet. Kravet på en ickeinterventionistisk utrikespolitik, begränsningar av invandringen, motstånd mot restriktioner av vapenlagarna och abortmotstånd samlades kring andra forum, än inom partiet. Teapartyrörelsen, presidentsvalkampanjerna för Ron Paul och libertarianerna var sådana reaktioner. En annan var de ”paleokonservativa”, som ville återvända till en tidigare konservativ tradition.
Det var i mötet mellan dessa strömningar som Trumpkampanjen vilade, och den amerikanska alternativhögern som paraply uppstod. Samtidigt som den europeiska nya högern läste Gramsci ville paleokonservativa Paul Gottfried, som studerat under marxisten Herbert Marcuse, vända Frankfurtskolans kritiska teori mot den kritiska teorin. Gottfried – själv med judisk bakgrund – såg Frankfurtskolan, genom de judiska marxisterna Theodor Adorno och Max Horkheimer som flydde till USA undan nazismen, som ideologerna bakom ett övertagande av de amerikanska institutionerna. De hade gett upphov till en ”kulturmarxism”, som istället för att fokusera på den politiska och ekonomiska makten hade inriktat sig på den kulturella makten. Det var i teorin om kulturmarxismen som ursprunget till den ”politiska korrekthetens” hegemoni som synen på kulturkriget och antisemitiska konspirationsteorier sammanfördes. Psykologen Kevin MacDonald, det största namnet inom amerikanska nationella högern, beskrev i sin bok Kritikkulturen hur en judisk gruppevolutionär strategi varit att försäkra sig minoritetsrättigheter, vilket öppnat upp även för andra minoriteters skydd och grunden lagts till det mångkulturella samhället. Judiska krafter och judiska marxister fanns bakom rättighetskraven från de postkoloniala, feministiska, queeraktivistiska och antirasistiska rörelserna.
Det var Paul Gottfried som myntade begreppet alternativhöger, vilket plockades upp en av hans följare, Richard Spencer. I praktiken var alternativhögern till en början nya högerns idéer lanserade i USA under ett annat namn. Metapolitiken och kulturkampen var den centrala kamparenan, men paraplyet kom snabbt att även inrymma den amerikanska rasideologiska extremhögern, med ett större betonande på ”judefrågan” än sin europeiska motpart, och även fånga upp de libertarianska strömningarna efter Ron Pauls misslyckade presidentsvalkampanjer.
Altright kom att på bara några år bli det paraplybegrepp som samlade hela den brokiga extremhögern och förde in även andra strömningar som angrep den ”politiska korrektheten”. Det som kom althögern att sticka ut i presidentvalskampanjen var när nätforum som 4chan och 8chan, med sina ironiska och nihilistiska bildforum, kom att kasta sig in med sin memkultur. Memkulturen levde i symbios med reaktionerna på den, försökte använda varje angrepp mot dem, göra till sitt och äga det. Provokationer gav upprördhet på nätet och mediauppmärksamhet, som sedan bakades in i nya memer och nya provokativa utspel. En händelse som drev delar av 4chan-kulturen i armarna på althögern var det så kallade Gamergate 2014, en hatkampanj mot kvinnliga spelutvecklare och recensenter som anklagades för att göra dataspelindustrin ”politiskt korrekt”. Antifeminismen under Gamergate sammanföll med framväxten av ”manosfären”, de mansbloggar (Return of the Kings, Matt Forney) med raggningsknep, som i sitt feministhat även de drev in i alternativhögerns famn. En annan liknande nätbaserad miljö som Altright kom att suga in var de konspirationsteoretiska alternativmedierna (InfoWars, Red Ice). Althögern delade samma betoning på dikotomin slumrande massor och de uppvaknade, de som tagit det röda pillret (från filmen Matrix) och insett den nya världsordningens ideologiska manipulationer.
Ett fjärde, mer teoretiskt, nätfenomen som kom att uppgå i alternativhögern var den märkliga bloggvärld nära Silicon Valley som kombinerade teknikpositiva scenarios, modern eugenik och genteknik, posthumanism och spekulationer kring artificiell intelligens med auktoritära, teknokratiska ideal där företagen tagit över staternas funktion. De så kallade neoreaktionärerna lyfte Silicon Valley som en fascistisk framtidsutopi – ett synsätt fjärran från den europeiska nya högerns marknadsfientlighet och traditionalism.
Althögern hade aldrig fått sitt genombrott utan att de nyfascistiska strömningarna kunnat knyta an till dessa olika nätkulturer. En annan viktig anledning till genombrottet var hur Stephen Bannons tidning Breitbart, fångade upp dessa strömningar och introducerade dem i offentligheten – framför allt genom sin teknikredaktör Milo Yannopoulos, som tidigt publicerade en guide över nätfenomenet althöger. Breitbart hjälpte till att föra in althögern in i Trumps primärvalskampanj. När slutligen Hillary Clinton valde att fokusera ett av sina valupptaktstal på Trumps althögersvans fick de sitt stora genombrott i det offentliga medvetandet.
Svenskar i framkant
På 90-talet var Sverige bland de världsledande i produktionen av vitmaktmusik, bland annat till den amerikanska marknaden. Musiken sågs som det bästa sättet att väcka ungdomen, och kulturen som försteg till politiken. Det största bolaget Nordland, som var fortsättningen på det militanta nätverket Vitt ariskt motstånds tidning Storm, fångade upp den unge Daniel Friberg i sina tidiga nätsatsningar. Nordland utvecklades på 00-talet till Nordiska förlaget, som introducerade franska nya högerns tänkare i Sverige. Vid Sverigedemokraternas största partisplittring, 2001, bildades partiet Nationaldemokraterna med nya högerns etnopluralism som ideologisk grund. Efter en kort period i Nationaldemokraterna försökte Nordiska förlaget bilda organisationen Nordiska förbundet och den identitära aktivistplattformen Motstånd. Mer framgångsrika blev deras bloggportal Motpol och uppslagsverk Metapedia, som snabbt fick internationell spridning. Ur Nordiska förlaget bildade Daniel Friberg förlaget Arktos media, som är den största spridaren av nya högerns teorier utanför Frankrike. Förlaget ger ut Evola, De Benoist och ryska nya högerns frontperson Alexander Dugins böcker på engelska. De arrangerar den årliga konferensen Identitär Idé i Stockholm, med de stora namnen bland internationella identitära, nya högern och alternativhögern som talare. Med sitt fokus på metapolitisk kulturkamp återfinns många av deras skribenter på kultursidorna i Sverigedemokraters nättidning Samtiden, sajten Fria Tider, papperstidningarna Nya tider och nu nedlagda Nationell idag. Artiklarna har dessutom letat sig in i Tidningen Kulturen och Axess. 2015 genomförde Sverigedemokraterna en omfattande uteslutningskampanj av identitärer, som Mattias Karlsson i partiledningen menade höll på att infiltrera organisationen.
Efter Trumps valseger har Daniel Fribergs Arktos försökt fånga momentumet i denna nätmiljö. Richard Spencer, en av flera talespersoner från amerikanska rörelsen, har lanserat Alt Right Corporation tillsammans med Arktos och den svensk-amerikanska konspirationssajten Red Ice, som ett försök att skapa en alternativhögerns egna Breitbart. Svenska identitärerna kring Arktos och Red Ice har lämnat sitt bidrag till amerikanska alt-right, i överförandet av franska nya högerns teorier. Nu väntar de samma stöd tillbaka, inför det svenska valet, att de tunga namnen inom althögern ska hjälpa dem tillbaka att bygga en liknande valrörelse. Men går den amerikanska modellen att kopiera? Trumps valkampanj fungerade i praktiken som en enhetsfront åt höger, där han lyckades samla alla de strömningar (alt-right, libertarianer, Tea party, kristna högern, paleokonservativa) som hade trängts undan av neocons i Republikanerna. Valrörelsen gav den spretiga extremhögern och unga nätkulturen i USA det sammanhang och plattform de behövde för att kunna finna en tillfällig enhet. Frågan är om den kan fortsätta hålla samman, när valkampanjen är över. President Trump har redan minskat Bannon och Breitbarts inflytande, medan dörren åter börjat stängas till Spencer och alternativhögern. Tecken finns snarare på ökade konflikter i alt-rightparaplyet om vem som ska skörda frukterna. En svensk valkampanj går inte att jämföra med den amerikanska. Sverigedemokraterna kommer inte riskera förhandlingarna med Moderaterna genom att öppna dörren på sin högerflank, för samma identitärer de nyss uteslutit. Det vi istället ser är en radikalisering åt det antisemitiska hållet inom den utomparlamentariska extremhögern och alternativmedian utanför Sverigedemokraterna. Denna polarisering kommer lämna ett väldigt begränsat utrymme för en nordisk alternativhöger att manövrera i. Kulturkrigets skyttegravar riskerar därigenom bli alternativhögerns metapolitiska grav.
/ Mathias Wåg
Källförteckning:
Tamir Bar-On, Alain de Benoist: Neo-fascism with a human face?, München 2015.
Göran Dahl, Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor, pionjärer, förvaltare, ättlingar, Bokförlaget Atlantis 2006.
Roger Griffin, Interregnum or endgame? The radical right in the ‘post-fascist’ era, Journal of Political Ideologies 2000.
Michael O’Meara, Den nya högern: Antiliberalism i det postmoderna Europa, Arktos 2015.