Gammelnazism skapar ingen framgångssaga. Sverigedemokraternas väg till riksdagen måste spåras på annat håll. Det var den skånska missnöjespopulismen som öppnade dörren för partiet.
Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen. Partiet sprack och en stor del av de postfascistiska etnonationalisterna bröt sig ut och bildade istället Nationaldemokraterna. Ungdomsförbunden hade redan lämnat och bildat nynazistiska vitmaktnätverk. Bunkern förlorade därefter partiet steg för steg, region för region. Men de bet sig kvar på ett hörn i partiet ända fram till partikongressen i höstas, då bunkermedlemmarna förlorade sin sista maktkamp.
Framgångssagan Sverigedemokraterna handlar alltså inte om det postfascistiska Sverigedemokraterna. Det är inte där den har sin förklaring. Den sagan har sin början någon annanstans. Det spåret, djupt rotat i den skånska myllan, är det vi måste följa om vi ska förstå Sverigedemokraternas väg till makten.
De postfascistiska högerextrema partierna hade under efterkrigstiden svårt att få genomslag i Europa. Den form av högerradikalism som växte fram på sjuttiotalet i Europa var istället ett uppsving för en missnöjespopulism riktad mot skatter och överstatlighet. Så skedde även i Norden, med Fremskrittspartiet i Norge, Fremskridtspartiet i Danmark och Landsbygdspartiet i Finland. Men inte i Sverige. Här var högern fortfarande ett oprövat kort ända fram till den borgerliga valsegern 1976. Det var Centerpartiet som lyckades kanalisera det missnöje som de nya populistpartierna fångade upp i våra grannländer.
De första svenska skattepopulistiska partierna fick sitt genombrott i Skåne i mitten av 80-talet. Vid sidan av frågor som ökat skånskt självstyre, lägre skatter och att Sverige skulle ansluta sig till EU och Nato, började invandringsmotståndet bli en politisk linje för högerpopulister att lyfta. Gränskommunerna Ystad och Trelleborg fick en första större flyktingvåg sommaren 1984. Skånepartiet var det enda partiet som drev flyktingmotståndet och fick sina första lokala valframgångar i valet 1985. I Malmö fick de sitt stora genombrott med 7,2 procent. Skånepartiets närradiosändningar var en viktig faktor för partiet att nå ut brett. Några år senare, 1988, lyckades den lokala avdelningen av Centerpartiet kring kommunalrådet Sven-Olle Olsson i Sjöbo driva igenom Sveriges första folkomröstning om flyktingmottagande. Invandringsmotståndarna vann folkomröstningen stort, varpå Sven-Olle Olsson uteslöts ur Centerpartiet och istället bildade Sjöbopartiet.
Folkomröstningen i Sjöbo blev en viktig inspirationskälla för bildandet av Sverigedemokraterna och Ny demokrati. Valframgångarna för Sverigedemokraterna uteblev, men Ny demokrati lyckades fånga upp de nya väljarstämningarna, vilket gav dem 6,7 procent i valet 1991. Det inkörda fempartisystemet i riksdagen hade brutits upp 1988 med miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna hade under de åren, 1988–1991, gjort en nyliberal svängning genom att luckra upp arbetsrätten och öppna upp välfärden för marknadskrafter. Samtidigt försatte realsocialismens fall i Östeuropa den europeiska vänstern i kris. Bland väljarna ökade rörligheten mellan blocken och partilojaliteten minskade. Klassröstningen började luckras upp och politikermissnöjet ökade. Inbördeskriget i Jugoslavien gav upphov till nya flyktingströmmar i Europa och invandringspolitiken kom nu att bli central för högerpopulistpartierna, som dessutom började svänga från en EU-positiv till en mer EU-kritisk hållning. Ny demokrati som politiskt projekt var en nyliberal populism, nära knuten till den borgerliga tankesmedjan Den nya välfärden. De lyckades kapitalisera på denna nya glidande väljarsammansättning, vilket gav dem en vågmästarroll i riksdagen.
Men Ny demokrati bröt snabbt samman i ledarstrider och utraderades som parti på bara några år. I valet 1994 åkte de ut ur riksdagen. Sverigedemokraterna misslyckades att fylla tomrummet. Det lyckades däremot lokalt de skånska missnöjespartierna, som med Skånepartiet och Sjöbopartiet i spetsen fick en skjuts framåt av Ny demokratis sammanbrott. 1997 upprättade de valalliansen Skånes väl, mellan 16 skånska regionala partier såsom Sjöbopartiet, Skånepartiet, Framstegspartiet, Burlövs väl (en tidigare avdelning av Ny demokrati), Kommunens väl i Kävlinge och Centrumdemokraterna. Valalliansen drev frågor om sänkta skatter, ett mer självständigt Skåne och ett minskat flyktingmottagande. I valet 1998 lyckades de skaffa sig sex mandat i regionfullmäktige och därmed en vågmästarroll. Ännu bättre gick det på skånsk kommunnivå, där de tog 47 mandat. Samtidigt profilerade sig Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) i flyktingfrågan och tog 62 kommunala mandat, främst i Skåne, Blekinge och Halland. Sverigedemokraterna lyckades däremot bara ta 8 kommunala mandat, varav två i Skåne.
Sverigedemokraternas lokala mandat i Sölvesborg i Blekinge togs av en ny ung partiförmåga, Jimmie Åkesson. Hans första stora bedrift i partiet blev att få det att närma sig de skånska missnöjespartierna. Uppvaktningarna bidrog till att spräcka Skånes väl. En minoritetsfalang i valalliansen, med Centrumdemokraterna kring ICA-handlaren Harry Franzén i Svalöv och Skånepartiet kring Carl P Herslow, ville inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det ville däremot majoritetsfalangen, med Framstegspartiet och Sjöbopartiet i spetsen.
Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren på splittringarna i Skånes väl. Samtidigt genomgick SPI en liknande internkonflikt och tappade stöd. Den interna händelseutvecklingen i Sverigedemokraterna spelade dessutom i händerna på Jimmie Åkessons skånska förnyarfalang, som hämtade inspiration från det då nybildade Dansk folkeparti. Åkessons gäng tog över Sverigedemokraternas tidningar, byggde upp Sverigedemokraternas första nätsatsningar och Åkesson själv blev ordförande i ungdomsförbundet. Skåningarna i partiet lyckades dessutom förnya partiprogrammet 1999. Två år senare sprack Sverigedemokraterna, när en stor del av skåningarnas konkurrenter, falangen i Stockholm och Västsverige, bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna. Allt detta gjorde att Skånedistriktets makt inom partiet ökade.
Åkessons strategi var dubbel. Dels att bit för bit ta över partiet. Men också att steg för steg ta över de skånska populistpartierna. Tunga namn från Framstegspartiet och Kommunens väl lockades över till Sverigedemokraterna. Skånefalangen lyckades dessutom värva den moderata riksdagspolitikern Sten Andersson, som blev det största rikspolitiskt tunga namnet för partiet och gjorde att de kunde vinna mandat i Malmö stad med honom som kandidat. Inför valet 2002 blev Jimmie Åkesson och Björn Söder, som började sin politiska bana i Framstegspartiet, ansvariga för att förhandla med Skånes väl om ett valsamarbete. Förhandlingen lyckades och blev en framgång för Åkesson och Söder. Skånes väl hade nämligen ekonomiska resurser till en valkampanj, vilket Sverigedemokraterna saknade.
Det var först nu framgångssagan Sverigedemokraterna tog sin början. I valet 2002 tog Sverigedemokraterna 49 kommunala mandat i 29 kommuner och blev största partiet utanför riksdagen. De fick mandat i Malmö och Helsingborg, och lyckades med den smärre skrällen att få 8 procent av rösterna i Landskrona. Skånes väl däremot åkte ut ur regionfullmäktige. Nu hade Sverigedemokraterna ätit upp de skånska populistpartierna. Med en sådan maktbas i ryggen valdes Jimmie Åkesson till ny partiledare i Sverigedemokraterna 2005. Partiets maktcentrum hade nu helt förskjutits till Skåne och Blekinge.
I valet 2006 åkte Skånepartiet ut ur kommunalfullmäktige i Malmö, Burlövs väl gick med i Sverigedemokraterna och alliansen Skånes väl hade lagt ner. Den skånska populismen var nu entydig med Sverigedemokraterna. De fick 280 kommunala mandat i 149 kommuner. De nio bästa valresultaten uppnåddes i skånska kommuner. Tendensen fortsatte vid valet 2010. Vid partiets riksdagsgenombrott var det fortfarande främst ett skånskt fenomen. De 14 bästa kommunala resultaten och flest riksdagsröster fick de i Skåne. Förankringen var starkast i de skånska småorterna.
Varför fick just populismen ett sådant fäste i Skåne? I en artikel i Fria tidningen lyfter Mats Wingborg flera förklaringsmodeller: “[I Skåne] finns en utbredd misstro mot centrum – och framför allt mot makten i Stockholm – [vilket] underlättar en mobilisering av en antietablissemangspolitik. Ytterligare en förklaring är Skånes geografiska läge, dels som gränsområde mot Europa, vilket möjligen kan göra det lättare att exploatera människors oro med att rikta den politiska udden mot invandrare som ‘tar jobben’, dels genom närheten till Danmark och framgångarna för Dansk Folkeparti. Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.”
Sverigedemokraternas framgång hänger därigenom tätt samman med Åkessons strategi att ta över de skånska populistpartierna och göra de skånska landsbygdskommunerna till sin maktbas. Först när dessa hade vunnits satsade partiet på att bli en maktfaktor på riksplan. Även idag är partiet underrepresenterade i storstadsregionerna och norra Sverige. Vägen till att erövra Sverige började med att ta Höör.
/ Mathias Wåg
Publicerad i Brand #2, 2016