Publicerad i Arbetaren 8 oktober 2009.
Varken tingsrätten eller hovrätten kunde någonsin fastställa vem som avlossade de skott som dödade syndikalisten Björn Söderberg den 12 oktober 1999, men två personer dömdes för mordet.
– Jag kan inte säga att de tänkte ta livet av honom. Men de hade ändå försett sig med vapen, säger kriminalinspektör Eiler Augustsson.
Klockan är 20.35 den 12 oktober 1999 och Säpo avbryter sin spaning för dagen. I två veckors tid har de bedrivit spaning mot Hampus Hellekant. Den här dagen, liksom en gång tidigare, har Hellekant och två vänner kört en vit Volvo till Sätra i södra Stockholm, och där parkerat i ett bostadsområde. Säkerhetspolisen har ingen aning om varför de tre nynazisterna väljer att åka dit, ingen av dem har anknytning till någon adress i området. Spanarna åker hem.
Klockan 20:57 når larmet polisen. Grannarna har hört skottlossning i sin trappuppgång på Lövsätragränd. Poliser är på platsen inom några minuter och finner Björn Söderberg död vid sin dörr. Gärningsmännen har försvunnit från platsen.
Sent i juni samma år hade Björn Söderberg påbörjat sitt arbete som truckförare på Esselte Svanströms lager i Sätra industriområde. Arbetet var ett sommarvikariat som sträckte sig till slutet av augusti. Ganska snart noterade Söderberg att den fackligt valde förtroendemannen för Handelsanställdas förbund gick klädd i tröjor med nazistiska motiv och spelade vit makt-musik på arbetsplatsen. Söderberg kände igen honom som Robert Vesterlund, en av de ledande personerna inom svensk nynazism. Han beslöt sig för att agera och försöka få bort Vesterlund från arbetsplatsen. Björn Söderberg kontaktade i tur och ordning arbetsledningen, Handels och tidningen Arbetaren. När Handels väl tog upp frågan centralt hade Söderbergs vikariat på lagret redan upphört. Handels beslöt att frånta Vesterlund det fackliga uppdraget och kort därpå gav företaget honom sparken.
Den 16 september samma år publicerade Arbetaren en artikel om Robert Vesterlunds fackliga uppdrag. Bara dagar senare beställdes Björn Söderbergs passfoto ut till den postbox som tillhörde Info14, den bulletin som Robert Vesterlund arbetade med.
Redan i början av oktober såg Säpos spanare Hampus Hellekants grupp stryka runt i området omkring Söderbergs bostad utan att förstå vad de var ute efter.
Kriminalinspektör Eiler Augustsson var förundersökningsledare för mordet på Björn Söderberg.
– Spanarna har ju sett hur de lämnade Jimmy Nicklassons bil och försvann några hundra meter från brottsplatsen, men man vågar inte följa dem exakt. Vad fan gör de här? De har ju ingen anknytning till den här adressen, säger Eiler Augustsson till Arbetaren.
Den gången var inte Söderberg hemma. Han var i England för att se på Rugby-VM.
Två dagar senare, den 5 oktober såg Säpo-spanarna Hampus Hellekant, en av de två som sedan dömdes för mordet på Björn Söderberg, gå ut ur sitt hus och ringa ett samtal från en telefonkiosk.
Efteråt kunde utredarna konstatera att samtalet gick hem till Björn Söderberg. Hellekant har erkänt att han ringde för att kontrollera om någon var hemma.
Det är inte förrän den 12 oktober som Hampus Hellekant slutligen åker till Gullmarsplan där han möter upp med Björn Lindberg Hernlund och Jimmy Nicklasson. Efter att ha stannat till och ätit i Älvsjö fortsatte de ut till Sätra. Knappt tjugo minuter efter att Säpo avbröt sin spaning sköts Björn Söderberg till döds.
I utskrifterna av polisens förhör med vittnen och gärningsmän tonar en bild fram av hur mordet gick till. Hellekant och Lindberg Hernlund hade gått upp till Söderbergs dörr på tredje våningen och ringt på. Efter ett kort gräl smällde Söderberg igen dörren i ansiktet på nazisterna som svarade med att skrika hot genom brevinkastet. När de sedan gick däri- från rusade Söderberg skrikandes ut i trapphuset efter dem, endast iklädd kalsonger, strumpor och collegetröja. Då slår det slint för de båda nazisterna.
– Ett vittne som stod innanför dörren på andra våningen hade uppfattat att flera personer grälade på bottenvåningen. Sedan såg hon genom dörrgluggen hur två personer jagade någon uppför trapporna, och att de sköt mot Björn Söderberg, berättar Eiler Augustsson.
Enligt vittnesbeskrivningen i förundersökningen sprang en smal mörkhårig kille i täten och sköt mot Söderberg, medan den andre kraftigare stannade på vägen upp till den tredje våningen. Söderberg träffades av skott i armen, benet, bålen och huvudet. Strax utanför dörrposten till sitt hem blev han liggande.
Polisutredningen visade att två pistoler användes, men samtliga träffar kom från en och samma pistol – Hampus Hellekants 22-kalibriga Unique DES69.
Brottsutredarna hade till en början varken motiv eller ledtråd till varför någon hade mördat Björn Söderberg. Söderberg var omtyckt och hade inga fiender. Han var skötsam och fanns inte i några brottsregister. Dagarna efter mordet kontaktades dock polisen av Säpo som informerade om spaningen på nazistgruppen. På kvällen den 14 oktober greps Hampus Hellekant, Björn Lindberg Hernlund och Jimmy Nicklasson i en koordinerad operation. Gripandet av Hellekant gick våldsamt till.
– Det var inte brutalt, man tillgrep det våld som var nödvändigt. Det hade han svårt att acceptera. Han fick en ficklampa i ansiktet. Han hade vapen hemma, det ska man ha klart för sig. Det hade Nicklasson också, säger Eiler Augustsson.
– I källaren hos Hellekant hittade vi hylsor och ammunition som var avskjutna ur samma vapen som hade använts. Det var spiken i kistan. Då visste vi att vi hade hamnat rätt.
I tingsrätten dömdes Hellekant och Björn Lindberg Hernlund till sex års fängelse för medhjälp till mord. Chauffören Jimmy Nicklasson dömdes till fyra år och sex månader. Tingsrätten ansåg att det inte gick att bevisa vem som hade skjutit eller att syftet med besöket hade varit att döda Söderberg. I hovrätten skärptes domen, Där konstaterades det att Hellekant hade haft vapnet Söderberg mördades med, men att det inte klart gick att styrka vem av Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund som hade skjutit. De dömdes båda till elva års fängelse var för mord samt förberedelse till rån då de även hade kartlagt en juvelerar-butik. Jimmy Nicklasson fälldes för skyddande av brottsling, grovt vapenbrott, och förberedelse till rån till tre års fängelse. Även hovrättens resonemang landade i att det inte gick att styrka att avsikten hade varit att skjuta Björn Söderberg då de tre begav sig till hans hem.
– Jag kan ju inte säga vad deras syfte var med att besöka honom. Jag kan inte säga att de tänkte ta livet av honom. Men de hade ändå försett sig med vapen. Man får titta på effekten av vad som blir gjort. Och då blir det försvårande att de har spanat, ringt upp Söderberg, och att de har haft vapen med sig, säger Eiler Augustsson.
Efter avtjänat straff kommenterade Hampus Hellekant, under pseudonym, mordet så här på diskussionsforumet Flashback:
”Söderberg blev skjuten för att han spionerade på sina arbetskamrater, otur för honom så var en av arbetskamraterna en känd våldsam nazist som i sin tur kände fler våldsamma typer som inte accepterade arbetsplatsspioneri.”
Även Robert Vesterlund delgavs misstanke för anstiftan till mordet, men förundersökningen lades ned eftersom brott inte kunde styrkas. När han greps i närheten av sin bostad bar han en skjutklar pistol på sig.
/ Martin Fredriksson, Researchgruppen