Bild: Victor Pressfeldt
Efter Göteborgskravallerna 2001 påbörjades en omfattande utbildning och omorganisering av polisens insatser mot folkmassor och stora möten, så kallade ”särskilda händelser” som krävde stora koordinerade specialinsatser. Göteborgskommenderingen hade visat på allvarliga brister i polisens struktur. Deras ingripanden hade eskalerat våldsnivån och polisinsatsen varit dåligt tränad och koordinerat, konstaterade den statliga Carlssonkommittéen som utredde polisinsatsen efter toppmötet. Resultatet blev en helt ny polistaktik, Särskild polistaktik (SPT). De senaste tio åren har poliser genomgått träning i SPT-metoden, den mest omfattande nyutbildningen av svensk polis någonsin. Polistaktiken byggde på att polisen skulle bli mer mobil och rörlig under demonstrationer, för att bättre kunna flyttas runt och sättas in vid behov. Få poliser skulle synas nära demonstrationer eller högriskfotbollsmatcher. Istället för att stå låsta vid polisavspärrningar eller i kedjor med sköldar skulle de använda nya polisfordonen som rörliga avspärrningar. Fordonen kunde lätt flyttas, sättas in och dras undan vid behov. Gripanden skulle göras diskret med civila poliser, istället för synliga insatser som kunde uppfattas som angrepp på demonstrationer och dra igång en eskalerande spiral av motangrepp från demonstranter. Insatserna skulle kombineras med polisdialog med demonstranterna, för att få dem att själva hjälpa till att lugna ner situationerna och reda ut missförstånd. Polismetoden provades ut under de så kallade Salemdemonstrationerna i Stockholm under 00-talet.
Gav motsatt effekt
Rätt tidigt blev problemen med SPT-modellen tydlig. Civila ingripanden av så kallade Romeopolisenheter fick motsatt effekt. Istället för att ske diskret blev romeoenheterna lättidentifierade polisenheter, som av demonstranterna uppfattades som provokativa. De civilklädda poliserna agerade mycket våldsammare än sina uniformerade kollegor. Ett stående krav från demonstrationsarrangörer på polisen vid manifestationer har därför varit att romeoenheterna ska hållas borta från demonstrationerna, för att inte bråk ska provoceras fram. Det mobila insatskonceptet visade sig också fungera dåligt i deeskalerande syfte. Polisfordon och hästar användes för att skingra folkmassor, genom att köra rakt in i dem. Resultatet blev skadade demonstranter och folkmassor som började springa, vilket fick demonstrationsledningarna att tappa kontrollen och situationen snabbt att eskalera. Den mjukare polistaktiken ledde alltså till hårdare tag, deeskalationsstrategin blev eskalerande.
I dagsläget är 787 poliser från Stockholm, Malmö och Göteborg specialutbildade i SPT. Dessa poliser, oftast vanliga ordnings- och närpoliser, ingår i polisens Nationella förstärkningsorganisation (NFO). NFO-gruppen sätts in i vid de manifestationer som rubriceras som ”särskild händelse”. Nytt för i år är att hela valet, från oktober 2013 till september 2014, rubriceras som särskild händelse och NFO-poliserna sätts in vid politiska valmöten i hela landet. Därför var det inte bara Skånepolisen, utan även Stockholm och Göteborgs NFO-poliser som var på plats i Limhamn. Poliserna har följt Svenskarnas parti på hela deras och Sverigedemokraternas torgmötesturnéer genom landet inför EU- och riksdagsvalet.
Parallellt med utbildningen i Särskild polistaktik och uppbyggandet av polisens Nationella förstärkningsorganisation har en annan säkerhetspolisiär utveckling förändrat polisens prioritering.
Nedprioritering av hatbrott
Under slutet av 90-talet och början av 00-talet skulle Säkerhetspolisen och polisen prioritera att ingripa mot hatbrott. Säkerhetspolisen kartlade och förde statistik över brottsligheten. Extremhögern sågs som ett problem. Följaktligen avbröts också vitmaktkonserter och nynazistiska talare greps för hatbrott och hets mot folkgrupp. Med den förändrade polistaktiken efter Göteborgstoppmötet stärktes dock mötesfriheten även för extremhögern, vilket möjliggjorde Salemmarscherna – norra Europas största nazistdemonstrationer (2000-2010).
Hatbrotten fördes 2006 över från Säpo till Brottsförebyggande rådet, som inte fyllde någon polisiär och utredande funktion. När hatbrotten nedprioriterades och demonstrationsrätten för extremhögern stärktes började antirasistiska motdemonstrationer ses som mycket mer problematiska. Speciellt allvarliga sågs störningarna mot Sverigedemokraterna. Demokratiminister Nyamko Saboni, följd av Birgitta Ohlsson, genomförde en rad utredningar hur ”otillåten påverkan” mot politiker skulle hindras.
Händelseutvecklingen tog extra fart när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010. Säpo fick ändrade direktiv att i högre grad fokusera på otillåten påverkan. Därigenom flyttades deras fokus från extremhögerns våldsdåd mot antirasistiska motdemonstrationer som huvudproblemet. Följaktligen kom hotet från den autonoma miljön att värderas upp, medan vitmaktmiljön och hatbrott nedprioriterades.
Grönt ljus för hårdare tag
De nynazistiska angreppen på den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp i fjol eller den feministiska Ta natten tillbaka-demonstrationen faller därigenom inte under otillåten påverkan, medan de fredliga ryggvändarmanifestationerna mot Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti gör det. Antirasistiska vuvuzelablåsare, psalmsångare, nyckelskramlare och ryggvändare har därigenom blivit ett prioriteterat polisiärt problem. Speciellt när dessa genom sitt stora antal kan förhindra eller störa manifestationer fastän de är helt fredliga.
Det är med dessa två förändringar, SPT-taktikens införande och brister samt den polisiära prioriteringen av otillåten påverkan mot partipolitiska möten, som Limhamns polisiära övervåld går tydligare att förstå. Vågen av fredliga antirasistiska manifestationer som sveper genom Sverige har kommit att betraktas som ett demokratihot, vilket gett grönt ljus åt hårdare polisinsatser och repression. Extremhögerns normalisering har gått hand i hand med den antirasistiska aktivismens kriminalisering.