NYA UNGA EUROPEISKA EXTREMHÖGERN: “DETTA ÄR EN KRIGSFÖRKLARING”

Den första oktober 2012 stormar en grupp ungdomar iförda ap- och grismaskering in genom portarna till Caritas dansworkshop ”Tanz für Toleranz” i Wien. De vecklar ut en banderoll med budskapet ”Zertanzt die Toleranz” – dansa ner toleransen – och utför sedan en frenetisk dans framför de milt sagt överraskade kursdeltagarna. Flashmob-aktionen, en så kallad ”Hardbass massattack”, filmades och publicerades bara timmarna senare på Youtube. Bara tre veckor senare, den 20 oktober, tar sig 60 ungdomar upp på taket till ett moskébygge i franska staden Poitiers och förklarar platsen ockuperad. Plats och datum är noga valt. Det var med slaget vid Poitiers som kung Karl Martell den 25 oktober år 732 stoppade den muslimska expansionen i Europa. I tyska Frankfurt am Main utför gruppen Identitäre bewegung Deutschland en flashmob-dansaktion mot de ”interkulturella veckorna”. Även denna gång sprids aktionen snabbt via You­tube.

Kampanjen kallas ”Génération Identitaire” – Identitära generationen – och lanserades i Frankrike sommaren 2012. I oktober samma år spreds kampanjen internationellt med videon ”Detta är en krigsförklaring”. I den svartvita videon ses unga arga ansikten stirra in i kameran under det att en speakerröst förklarar hur en hel generation fransmän förlorat sin identitet. Att de hjärntvättats i skolan av 68-generationen för att sedan skickas ut till arbetslösheten i ett kollapsande mångkulturellt samhälle. Den unga franska generationen har blivit andra klassens medborgare i sitt eget land, förklarar rösten. De är de verkliga offren för rasism när de förnekas sin franska identitet. Videon avslutas med beskedet att denna generation nu förklarar mångkulturen, 68-vänstern och islam krig. Under vintern bildas identitära organisationer inte bara i Frankrike, utan även i Spanien, Portugal, Tyskland, Österrike, Schweiz, Kanada och Ukraina.

Två extremhögrar och en däremellan

Europas extremhöger är inte som man kanske kan tro en gruppering med gemensam agenda. Det är snarare två läger på samma sida, två extremhögrar. Det ena lägret har aktivt försökt kapa banden till sin extremistiska historia och då tagit en högerpopulistisk position. Här sker kritiken mot invandring med kulturella argument snarare än biologiska. De ser islam som hotet framför andra, en religion oförenlig med det västerländska samhällets värderingar. De högerpopulistiska partierna inom denna strömning säger sig kämpa för liberala rättigheter och försöker via demokratiska metoder ta plats i parlamenten. Partierna är ofta välvilligt inställda till Israel då landet betraktas som Europas sköld mot de muslimska länderna. Holländska Vlaams belang, italienska Lega Nord, och våra skandinaviska grannar Dansk Folkeparti och Sannfinländarna är alla partier­ ur den här strömningen. Det är också till detta block Sverigedemokraterna och Front National anslutit sig.

Den andra tendensen inom europeisk extremhöger står väsentligen djupare i sin fascistiska historia och har egentligen bara försökt putsa fasaden en aning. Nationalism och att främja villkoren för den etniska majoriteten är som regel huvudfråga för partierna. Ofta har antisemitismen en framträdande roll i retoriken. I väntan på egen diktatur ser de ofta den parlamentariska demokratin mest som ett redskap för att framföra sina antidemokratiska idéer. Bland dessa partier märks Svenskarnas Parti, tyska NPD och grekiska Gyllene Gryning.

Det är mellan dessa två block den identitära extremhögern blir ett slags felande länk. Den identitära ideologin är fascism i en ny moderniserad förpackning, befriad från nostalgi och tillbakablickande.

Den nya högern

Identitärerna är dock inte en ny strömning. Génération Identitaire är bara det senaste tillskottet inom en tradition som startade i Frankrike under 60-talet genom tankesmedjan GRECE, en förkortning för ”Groupment de recherche et d’études pour la civilisation européenne” (Sällskapet för forskning och studier av den europeiska civilisationen). GRECE bildades som en motreaktion på den nya vänsterns framgångar, och dess primära uppgift att förnya den fascistiska tanketraditionen och befria den från dess solkiga historia.

Namnet ”den nya högern” (nouvelle droite) uppstod när media i slutet av sjuttiotalet började granska tankesmedjans verksamhet. 1993 gjorde den amerikanska vänstertidskriften Telos ett specialnummer om den nya högern, och presenterade dem som en intressant teoriströmning med en strävan att tänka ”bortom vänster och höger”. På så vis kom vänstern att sprida kunskapen om den nya höger internationellt.

Det nyskapande med tankesmedjan GRECE var deras läsning av den italienska kommunisten Antonio Gramscis teorier om kulturell hegemoni. Gramsci menade att den borgerliga kulturuppfattningen var norm och att den måste utmanas av arbetarklassen. Arbetarna skall själva skapa och sprida en klassbestämd kultur som hjälper dem beskriva och förstå sin verklighet. Annars skulle ett socialistiskt samhälle aldrig kunna ersätta den borgerliga kapitalistiska staten. Den nya högern vände och vred på Gramsci och hittade i teorin om kulturell hegemoni instrument för att utmana den nya vänstern och liberalismens åsiktshegemoni. Likt Gramsci såg GRECE ett slag om värderingar, perspektiv och världsåskådning. De döpte dennna kulturkamp till metapolitik.

När historikern Walter Laqueur och politiske teoretikern Roger Griffin i sin forskning granskade den nya högerns tankegods myntades begreppet ”nyfascism”. Den fascistiska idétraditionen presenteras med retorik och värdeord hämtade från vänstern. Ord som tolerans, mångfald, pluralism, rättigheter och antirasism återkommer ständigt.

Den nya högern menade att det biologiska och det kulturella inte går att skilja då det utgör en etnisk-kulturell ”biokultur” som förbinder folk och territorier, arv och miljö. Istället för rasherravälde pratade GRECE om etnopluralism, om vikten av att tillåta en mångfald av folkslag, med egna rättigheter och egna självstyrande territorier. Vidare menade de att mångkulturella samhällen hotade mångfalden och riskerade att resultera i ett ”folkmord” då den lokala etniska identiteten utplånades. Den nya högern försvarade de etniska och regionala identiteterna. De kom därför att beteckna sig själva som ”identitärer” – med pluralformen av identitet som politisk markör. Till skillnad från andra högerextrema strömningar är nationalismen och nationalstaten inte den nya högerns primära fält. Identitärerna ställde sig positiva till regionala separatiströrelser och skeptiska till överstatlighet eller statskoncentration. Istället förespråkade och hyllade de regional federalism.

Den nya högerns politiska vilja och projekt kan sammanfattas som ”genom stängda gränser, ekonomisk protektionism, lokalproduktion och ekologisk hänsyn skydda den europeiska civilisationen och dess nationella/regionella identitet mot kulturmarxism, globalisering, amerikansk imperialism, utomeuropeisk invandring, finanskapitalism och islamism”. Den nya högerns idéer fick i Frankrike ett betydande inflytande på Front Nationals tankegångar, och här i Skandinavien på partier som Nationaldemokraterna och Sannfinländarna.

Kulturkamp genom provokationer

Som vi tidigare nämnt presenterade sig tankesmedjan GRECE och den nya högern inte i första hand som en politisk rörelse utan som en kulturell. Den främsta kampdomänen var kampen om kulturell hegemoni, ”metapolitiken”. Konkret har detta inneburit att de istället för att ställa upp i val har koncentrerat sig på att bilda tankesmedjor, kulturfestivaler, bokförlag, nyhetstjänster, seminarier och att skriva debattartiklar. Vill man förändra ett lands kultur bör man vara en del av den. Framförallt har de blivit kända genom mediala aktioner av det slag vi beskrivit i denna artikels inledning. Symbolspråket och estetiken strävar i dessa aktioner efter att kombinera historiska myter med popkultur, och med sociala mediers spridningseffekt på internet har den nya högern en stor och lättillgänglig arena som kommit att ge den identitära rörelsen ett uppsving.

En organisation som fått ordentligt genomslag genom sina aktioner är franska Bloc Identitaire. De bildades ur spillrorna av Unité Radicale som förbjöds efter att en medlem försökt mörda president Jaques Chirac. Vi återkommer till Unité Radicale senare.

Bloc Identitaire verkar både som ett nätverk av grupper och tankesmedja, men har även ställt upp i regionala val. Förutom kampanjer som Génération Identitaire, ungdomsorganisationen l’Autre jeunesse, nyhetsportalen Novopress och tidningen ID magazine driver identitärerna även sociala center i flera franska städer. En av organisationens ledare, Fabrice Robert, arbetar som internet­konsult och har en examen i strategisk information. I en intervju med nättidningen Digital Crusade beskriver han organisationens arbete på följande vis: ”Man skulle kunna säga att Bloc Identitaire är en blandning mellan GRECE:s metapolitiska aktioner och Greenpeace fältaktioner / … /vi är goda anhängare av Antonio Gramsci. Vi tror att för att kunna ta den politiska makten i ett land är det fortfarande nödvändigt som ett första steg att totalt erövra folks tankar för att nå framgång”. Bloc Identitaire vill helt enkelt ärva problemformuleringsrätten från den som för stunden äger denna, och metapolitiken­ är verktyget för att nå det målet. Fabrice Robert avslutar intervjun med: ”Vårt mål är att synas överallt, att bedriva ett permanent mediakrig inom nyhetsrapporteringen, att vara grus i systemets maskineri och vinna segrar som ger vårt folk hopp”. Bloc Identitaire har hittat en metod för detta – ”strategiska provokationer”.

Deras mest kända aktioner är ”identitära soppkök” där fläsksoppa serverats till hemlösa. Fläsket omöjliggjorde för muslimer och judiska personer att ta del av välgörenheten. De identitära soppköken fick stor uppmärksamhet när en domstol i Strasbourg 2006 förbjöd dem med motiveringen att de var ”diskriminerande och främlingsfientliga”. På samma vis lyckades Bloc Identitaire skapa uppmärksamhet då de utannonserade en ”vin och fläskkorvsfest” med syfte att hylla det franska köket och samtidigt protestera mot muslimska böneutrop. Då gatufesten förlades i anslutning till fredagsbönen utanför en av Paris moskéer kände myndigheterna sig tvingade att förbjuda tillställningen och den strategiska provokationen var fulländad. Debatten tog full fart och ledde sedermera till ett förbud mot böneutrop på gator. En provokativ aktion kan således vara minst lika framgångsrik när den ”misslyckas” som när den genomförts då motreaktionen är en viktig del av aktionen. Aktionerna i sig är bara ett iscensättande av en konflikt som kan videofilmas och få stor viral spridning via internet.

Andra aktioner Bloc Identitaire genomfört är flashmobbar mot restaurangkedjan Quick som serverade hamburgare av halalkött. De har även gett sig ut nattetid för att byta ut gatunamnen och på så vis belysa ”islamiseringen”. När stadsborna vaknade på morgonen hade gatorna namn som Shariagatan och Muslimska brödraskapets väg.

Organisationen samlas runt så kallade identitära konvent i Orange i sydvästra Frankrike. Till dessa konvent som samlar cirka 500 deltagare har olika nationella och separatistiska partier i Europa bjudits in som gästtalare. Bloc Identitaires täta kontakt med utländska nationella partier har fått Front National under Marine Le Pen att betrakta dem som ett konkurrerande parti och hon har uppmanat sina systerpartier att avbryta all kontakt med dem. Trots att Bloc Identitaire flera gånger försökt inleda regionala valsamarbeten med Front National fortsätter relationen vara ansträngd.

Från antisemitism till antiislamism

Unité Radicale och övriga tidiga nya högern-grupperingar hade en uttalat antisemitisk inriktning. Framväxten av den antimuslimska populistiska radikalhögern i Europa har dock medfört en kursändring inom den identitära rörelsen. Nya högernteoretikern Guillaume Faye släppte 2007 boken Den nya judefrågan där han slog fast en ny inriktning. Faye menade att det stora hotet mot europeiska civilisationen kom med islam och den muslimska invandringen och i denna kamp var antisemitismen rent kontraproduktiv. När det europeiska identitära konventet senare samma år samlades i Orange, förkastade således varje form av antisemitism och antisionism. Det fanns dock andra identitära grupper valde en mer försiktig linje och förklarade att de inte tyckte det var nödvändigt att ta ställning i Mellanösternkonflikten.

Kursändringen innebar att Bloc Identitaire nu kunde närma sig och samarbeta med systerpartier runtom i europa utan att behöva tumma på sin fascistiska ideologiska kärna. De inledde även ett samarbete med English Defence League, och genomförde vintern 2010 en manifestation och antiislamiseringsseminarium i Lyon i samarbete med EDL. I november 2012 höll Génération Identitaire en demonstration mot ”islamofascism” tillsammans med Riposte Laique, en antimuslimsk grupp med rötterna inom den trotskistiska vänstern. De 800 deltagarna marscherade på Paris gator och skanderade slagord som: ”De är rasister, de är fascister, de är sexister – ut med alla islamister”. Demonstrationen följdes upp med en ny antiislamiseringskongress månaden därpå.

Identitärer i Sverige

Den identitära rörelsen har även spritt sig till våra breddgrader. De svenska identitärerna har varit pionjärer inom sociala medier och kulturkamp, men misslyckats i försöken att bygga en organisation. För att förstå varför måste vi resa tillbaka i tiden en aning.

På 90-talet var Sverige världsledande på vitmaktmusik med skivbolaget och tidningen Nordland som det stora flaggskeppet. Gruppen runt Nordland bildade senare Nordiska Förlaget, som lever kvar till våra dagar, men nu under namnet Arktos. Förlaget är ledande i spridandet av den nya högerns skrifter i den anglosaxiska världen. 2007 startade de nätforumet Nordisk.nu som kan beksrivas som en identitär version av Facebook. Redan under första året registrerades 10 000 användare. Arktos driver även den ideologiskt identitära bloggportalen Motpol och wikiuppslagsverket Metapedia, som efter svensk förebild kommit att spridas över hela Europa. Deras framgång med att bilda organisationer har däremot varit begränsad. I början av 2008 lanserade de ett identitärt nätverk och släppte ett identitärt manifest. Lanseringen skedde dock precis som det nynazistiska nätverket Fria Nationalister byggdes upp av arrangörerna till Salemmanifestationerna. Konkurrensen de två nätverken emellan blev våldsam och Fria Nationalister gick segrande ur konflikten. Samtidigt påbörjade dåvarande ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, Erik Almqvist, en utrensning av identitärer ur sin organisation. Almqvist förklarade att identitära medlemmar omedelbart skulle uteslutas då ”deras idéer och rörelse är mycket öppen för antidemokratiska, antisemitiska, rasbiologiska och extremsocialistiska tankegångar”. Detta blev slutet på identitärernas organisationsförsök, för stunden i vart fall. Kretsen kring Arktos, Motpol och Metapedia har fortsatt samlas kring det årliga konventet Identitär Idé. Deras förhoppning är att Sverige snart ska stå redo för att starta upp Génération Identitaire.

Den identitära rörelsen har funnit jordmån i ett kokande Europa, och fått spridning via sociala media. De har lyckats åka snålskjuts på den europeiska högerns utveckling till antimuslimsk populism, men har till skillnad från de populistiska partierna samtidigt lyckats behålla sin ideologiska kärna i nyfascismen. Huruvida de får fotfäste också i Sverige återstår dock att se.