Del två i serien om de högerextrema sidor som försökt kartlägga vänstern. Efter det Internationella AntiAntifa-nätverket övergått i terrorism uppstod i Sverige AntiAFA-nätet som en fortsättning. Kartläggningarna och registrerandet blev nu mer omfattande. Även detta projekt övergick i terrorism, med vågen av grova nazistiska attentat 1999. I kölvattnet av mordet på syndikalisten Björn Söderberg nystades nätverket upp. Men registreringen fortsatte, nu inifrån Sverigedemokraterna.
Om Göteborg var ett nordeuropeiskt centrum för att koordinera kartläggningar av antifascister fram till 1995, tog Helsingborg de kommande åren över den rollen. Den internationella Blood & Honour-rörelsen fick ett säte i kretsen kring Ragnarock Records och lokalen Club Valhall. I lokalen samlades en internationell krets med dansk, norsk, svensk, finsk, tysk och brittisk bakgrund. Gruppen kom att få betydelse de kommande åren när tyska Blood & Hounor förbjöds och brittiska avdelningen, som tagits över av terrorgruppen Combat18 drabbades av allt hårdare tillslag. I januari 1995 greps ledningen i Combat18 efter att ha publicerat en 88 sidig tidning med namnlistor på antirasister blandat med bombmanualer. Detta ledde till en ledarstrid som kom att dela vitmaktmusikscenen internationellt. Så även i Sverige där Helsingborgskretsen kring Club Valhall valde Combat18s sida, medan skivbolaget Nordland stötte konkurrenterna.
Våren 1996 publicerade Nordland och amerikanska systertidningen Resistance en lång text där tjugofem ledande organisationer, band och toppnamn tog avstånd från Combat 18 och uppmanade till en bojkott. Texten släpptes i sin helhet och delar av den trycktes i Nordland. Kritiken kretsade kring Combat 18:s interna angrep på folk inom vit maktmusiken och dömde ut dem som “Hollywood-nazister, posörer och hulliganer”. Combat 18 svarade genom att anklaga de andra för att vara profitörer och diviga popstjärnor utan någon vilja att arbeta politiskt på gatorna.
Club Valhall däremot hade in sin tur genom AntiAntifa-nätverket byggt upp täta kontakter med Blood & Honour, som hade exklusiva rättigheter att sälja deras produkter i Skandinavien. De kom också att få en viktig funktion att stödja den kriminaliserade B&H-strukturen i Tyskland med att smuggla in propaganda och vapen. Det är detta tyska underjordiska nätverk som tog namnet Nationalsocialistischer Untergrund (NSU).
I oktober 1995 samlades ett fyrtiotal utvalda personer från AntiAntifa-nätverket till ett möte mellan danska DNSB och Combat18s politiska gren. Under våren 1996 startade polisen en kampanj mot Blood & Honours skivförsäljning i England och gick hårt mot Combat 18. Istället flyttades kontaktadressen för Blood & Honours skivbolag till Club Valhallkretsen. Arbetet för att bygga upp ett dansk-svenskt Combat18 startades. I Club Valhalls videomagasin Kriegsberichter publicerades videos på antifascister med dödshot.
Hösten 1996 besökte ledande företrädare från Combat18 Club Valhallfolket och en brevbombkampanj inleddes, skickade från Malmö till Storbritannien. Men polisen hade span på Club Valhallkretsen. När de skulle gripa den danske bombsändaren i Köpenhamn öppnade han eld och sårade en polis. Under rättegången kom det fram att Combat 18 betalt för vapen som var tänkta att skjuta en ledande konkurrerande Nordlandaktivist. Club Valhallkretsen gav dock inte upp, de började därpå rekrytera de svenska nazister som hamnat i fängelse efter våldsvågen som beskrevs i föregående artikel (attackerna mot vänsterkollektiv och lokaler i Göteborg, mordet på John Hron) och som Nordland bojkottade. Dessa fängslade nazister bildade fängelseorganisationen Ariska brödraskapet med Club Valhalls stöd. Våren 1997 träffade en av medlemmarna från Ariska brödraskapet under sin permission Club Valhallgänget och skickade därefter en brevbomb till justitieministern Leila Freivalds, med texten C18 Sweden som avsändare. Helsingborgarna passade under mötet på att intervjua honom till sitt videomagasin Kriegsberichter. Det Internationella anti-antifanätverket hade övergått i terrorism.
AntiAFA
Göteborgarna släppte däremot inte sin anti-antifaverksamhet. När internet slog igenom öppnade de en sida på en av de första svenska nazidomänerna, AriskKamp. Där lades Werwolflistan upp. Efter Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot gjorde ett inslag om listan i februari 1997 togs den bort. Inslaget väckte Flashbacks intresse, som publicerade en intervju med ”nazisternas underrättelsetjänst” AntiAFA. Intervjupersonen beskriver att de brutit med Combat18. “Omkring 1994 bildades AntiAFA i Sverige. I början fanns det nära kontakter med C18 och deras tidning International Redwatch, men på senare tid har dock dessa kontakter brutits.” Nu fungerar nätverket på en lösare basis. “Någon direkt enad AntiAFA grupp finns det ju inte i dagens Sverige. Däremot finns det ett antal fristående grupper runt om i landet som samlar in och bearbetar information om motståndare och deras aktiviteter. Den grupp jag företräder består av några få hängivna kämpar. Vi har två lokala avdelningar, men vår verksamhet bygger också mycket på enskilda individer som rapporterar till oss vad som sker på AntiFa-fronten ute i landet.”
Efter att ha plockats bort från Arisk Kamp sätter Göteborgsgruppen upp en ny sida. ”ANTI-AFA är en sida som skappats [sic] som motvikt till alla grupper som motarbetar de nationella leden. Vi ser som vår uppgift att kartlägga och bearbeta de revolutionära grupper som vill krossa oss och som motarbetar oss med våld. Detta för att försöka förhindra och stoppa attacker mot nationella.[…] Det är nu dags att slå tillbaka med deras egna medel!” Hackade mail visade att användaren ”Paint” drev sidan.
Skydd och Säkerhet
Den nationalsocialistiska organisation som växte sig stark efter konflikterna mellan Club Valhall och Nordland var Nationalsocialistisk front (NSF), som började få lokalgrupper i flera svenska städer. De utannonserade under hösten att de skulle starta en ny tidning, Redwatch Sweden. I augusti 1997 höll de en ”vit gemenskapshelg” på sin gård i Nossebro, dit en stor del av den svenska nationalsocialistiska rörelsen samlades efter år av konflikter. Brittiska Blood & Honour, tidningen Info-14 och AntiAFA deltog på mötet. På mötet lanserades Nationalsocialistisk fronts skyddsorganisation Skydd och Säkerhet (SoS), med bas i Helsingborg.
I januari 1998 startade AntiAFA en kampanj för att få bort antifascistiska sidor på Internet genom att hota att publicera namn på antirasister. De började med att publicera namn, bilder och faktauppgifter på nio personer i Helsingborg och hotade med att fortsätta publicera uppgifter på antirasister i andra städer om inte AFA Halmstads sida togs bort från nätet. AntiAFA-sidan plockades kort därpå ner.
1998 publicerade Aftonbladet bilder på en ny nazistisk grupp som kallade sig NS Stockholm, som poserade med vapen utanför journalisten Alexandra Pascalidous och polisens presstalesman Claes Cassels dörrar. Unga skinheads kopplade till Fryshusets skinnskalleverksamhet greps snabbt. En skandal rullades upp när polisen började utreda om Aftonbladets journalist kunde räknas som medskyldig till hotbilderna, genom att han beställt dem från nazigruppen. NS Stockholm avskräcktes inte av uppmärksamheten. I deras mail, som hackades under våren 1999, återfanns ett AntiAFA-register, baserat på Werwolflistan, som nu utökats till 740 namn. Bland annat uppdagades det att de ägnat betydande tid och resurser åt att kartlägga ett journalistpar, som sedan i juni 1999 utsattes för en bilbomb. Det här blev inledningen på den våg av nazistisk terror som kulminerade med mordet på Björn Söderberg i oktober 1999. Det nätverk kring Hampus Hellekant som ägnade sig åt att kartlägga Söderberg och vägen fram till mordet skildrar vi i denna artikel. Om mordet kan du läsa här.
I kölvattnet av mordet på Björn Söderberg rullades AntiAFA-nätverket upp. I Hampus Hellekants dator fanns en krypterad hårddisk med ett omfattande register, bildmappar och krypteringsnycklar för “AntiAFA Sweden”. Registerfilen bar namnet AntiAFA, innehöll namn på 1104 antirasister och skapades av SoS Helsingborg. Registret fick Säpo att ingripa och en förundersökning för brott mot personutgiftslagen inleddes mot en helsingborgare från NSF Skydd och Säkerhet. Aftonbladet kunde därpå avslöjade den 14 april 2000 att organiserade nazister beställt ut över 1000 passfoton på antirasister under 1999. Över 400 av dessa passbeställningar gjordes till en privat postbox i Helsingborg, driven av pseudonymen ”Ivalde”. Han använde samma box för sina uppdrag som webbprogrammerare. I Hellekants chattprogram fanns loggar som visade på en tät kontakt mellan honom, Ivalde i Helsingborg och Paint i Göteborg. Bara 1999 beställde Ivalde ut foton på 430 personer från Passmyndigheten, bilder som förs in i registret. Bilderna beställdes under ett fejkat namn, men vid en beställning råkade Ivalde skriva sitt riktiga namn och kunde spåras.
Förutom passfoton på antirasister och personer med judisk bakgrund beställs även passfoton ut på kändisar som uttalat sig om rasism, som regissören David Flamholc, sångerskan Dilba, vänsterpartisten Lars Ohly, rapartisterna Blues och Ken samt Gudrun Schyman. I samband med de fackliga manifestationerna efter mordet på Björn Söderberg beställde Ivalde ut passfoton på flera av talarna. Efter de stora kvällstidningarnas publicering av nazister på 30 november 1999 beställde han ut foton på bland andra Svenska Dagbladet och Aftonbladets chefredaktörer. Ivalde dömdes för registret och fick skadeståndsanspråk för sin registrering från hundratals antirasister.
Efter Söderbergmordet
Efter rättegångarna mot Hellekants cell bakom Söderbergmordet och AntiAFA-nätverkets registrering splittrades de nazistiska kartläggningarna upp i tillfälliga lokala projekt och hemsidor.
AntiAFA-registret slutade däremot inte att användas för att nätverket uppdagades och de ansvariga åtalades. Beställningarna på passfoton utifrån registret fortsatte istället till Sverigedemokraterna Stockholms adress hela år 2000, för att sedan 2001 med partisplittringen flyttas över till Nationaldemokraterna. Personen som ansvarade för registreringen använde pseudonymen ”Patrik Vasa”. Genomgångar av de drivande personerna i 130 antirasistiska och vänsterorganisationer lades upp varje dag på en Nationaldemokraterna närstående sida våren 2001.
Nya tillfälliga uthängningssidor, som Redwatch Stockholm, AntiAFA Syd och Rödingfakta/Rödinginfo existerade kortvarigt under 2001. Toppmöteskravallerna i Göteborg ledde till omfattande rättsprocesser och förundersökningar mot den utomparlamentariska vänstern, men det fanns ingen drivande högerextrem grupp som hade kapacitet att ta sig igenom den mängd information om vänstermiljön som släpptes. Däremot fanns ett större intresse inom mainstreammedia att granska den militanta vänstern, vilket fick en del uppseendeväckande konsekvenser när information hämtades från högerextrema källor och uthängningssidor. Tidningen Expressen planerade en uthängning av de drivande inom den radikala vänstern hösten 2001, motsvarande den gemensamma som en samlad press gjort 1999 av extremhögern. Men namnpubliceringen stoppades av Expressen i sista sekund eftersom materialet höll för låg nivå. Vänstersajten Motkraft kunde vid en genomgång av reportern Niklas Svenssons passfotobeställningar till namnpubliceringen avslöja att han tagit namn rakt av från den Linköpingbaserade uthängningssidan Rödinginfo, där en lokal nazist lagt ut namn och identiteter på bland annat gymnasieelever som deltog i antirasistiska skolföreningar. Dessa namn ingick sedan i Expressens kartläggningsmaterial över vänstern. Motkrafts intervju med Niklas Svensson finns att läsa här.