TROLLEN GÅR UT I SOLEN

Artikeln publicerad i Arena #3, 2015.

En aprilkväll på Södermalm träffas kommentarsfält-herrarna från Avpixlat. Frågan de är där för att besvara: hur omvandlar man näthatet till en rasistisk folkrörelse?

Det är en diskret samling besökare som smyger sig in i Hartwickska huset. Det vackra huset med anor från 1700–talet rymmer denna aprilkväll ett möte på temat ”Hur bygger vi en Sverigevänlig folkrörelse”.

Organisatören och föredragshållaren Jan Sjunnesson informerar stolt åhörarna att kvällens möte för första gången arrangeras på fiendens territorium, mitt på journalistvänsterns Södermalm. Sjunnesson var tills för bara någon månad sedan redaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. När partiet ville styra tidningen ovan hans huvud gjorde Jan Sjunnesson stor sak av sitt avhopp för att sedan försvinna.

Men nu är han tillbaka, som folkbildare och ansikte utåt för sajten Avpixlat.

Utanför huset står en vaktande man med videokamera riktad mot gatan posterad. I lokalen sitter en tyst församling och stämningen är snudd på nervös. Offentliga möten utanför Avpixlats kommentarsfält tillhör inte vanligheterna.

Samlingen består av sjuttio personer, mestadels äldre herrar, och tillställningen hade lätt kunnat misstas för ett vanligt ABF–möte. Passande, då just ABF är den förebild som ska diskuteras i kväll. Jan Sjunnesson ställer sig framför publiken och börjar berätta om sitt yrkesliv som folkhögskolelärare. Vad kan man ta med sig av erfarenheterna från arbetarrörelsen? Går det att bygga en egen folkrörelsestruktur runt Sverigedemokraterna, med de klassiska folkrörelserna som förebild? Det här kan vara en historisk kväll, betonar Sjunnesson. Nu bryts ny mark. Något nytt ska se dagens ljus.

Beteckningen ”Den Sverigevänliga rörelsen” lanserades på Avpixlat som namn på hela den nätsvans som finns kring Sverigedemokraterna. Relationen mellan partiet och sajten är ansträngd då Sverigedemokraterna hela tiden måste balansera sitt avstånd till sajten. Sverigedemokraterna kan inte släppa dem för nära, men inte heller avlägsna sig för långt från dem.

Samtidigt är det denna nätrörelse som enligt Sjunnesson ska ligga till grund för en ny folkrörelse i samhället. En rörelse med fysiska mötesplatser och öppna identiteter, bortom nätets anonymitet.

Återstår att lösa problemet hur man skall få ut kommentarsfältherrarna på gatan. Sverigedemokraterna må vara stora i opinionsundersökningar och röstantal, men den organisatoriska strukturen har släpat efter rejält. Hur engagerar sig en Sverigevän? Hur fångar man upp engagemanget som strömmar dag ut och dag in på nätet?

Stefan Torssell, tidigare krönikör på Avpixlat, finns i publiken på Hartwickska huset. Han delar Sjunnessons vision till fullo och har tidigare beskrivit Avpixlat som just en folkrörelse. I en krönika från 2012 skriver han: ”Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.”

Den uppdämda ilskan, eller fränheten som Stefan Torssell beskriver det, är en viktig beståndsdel och resurs på Avpixlat.
– Hos oss får den folkliga vreden rum, säger Jan Sjunnesson.

Den tidvis råa och vulgära tonen på Avpixlat är inget man ska undvika eller skämmas för.
– Vi kommer inte från kaffelattedrickande Södermalmsmedelklassen, vi uttrycker oss på ett annat vulgärare och folkligare sätt, fortsätter Sjunnesson och pekar ut Avpixlat som den kanal där den folkliga vreden får möjlighet att välla fram och bli hörd.

Avpixlats redaktion är hemlig och artiklarna på sajten är ytterst sällan signerade. I stället har man fem krönikörer med öppna identiteter som fungerar som sajtens ansikten utåt. Under många år saknade Avpixlat ansvarig utgivare, men sedan maj 2014 står krönikören Mats Dagerlind som ansvarig för sajten.

Idén bakom sajten är enkel: Avpixlat avpixlar. De nyheter som publiceras i etablerade medier fångas upp och återges med en kraftigt justerad vinkel.

På fackmannaspråk benämnt som rekontextualisering. Där etablerade medier följer det pressetiska systemet och låter bli att publicera namn, hudfärg, sexualitet eller härstamning på brottsmisstänkta gör Avpixlat helt tvärtom. Om en bild pixlas för att dölja identiteten på den fotograferade kommer Avpixlat publicera en opixlad bild.

Det är en enkel metod som låter gruppen runt Avpixlat leverera en ideologiskt betingad förklaringsmodell för såväl etablerade medier som samhället i stort. Medierna berättar inte sanningen för att i stället främja makthavarna som för folket bakom ljuset. Det verkliga syftet med de pressetiska reglerna är att dölja de negativa konsekvenserna av invandringen, menar Avpixlat som döpt fenomenet till ”lilla Saltsjöbadsavtalet”.

Uppfattningen är att ett inofficiellt avtal upprättats inom journalistkåren för att förhindra att sanningen om invandrares överrepresentation bland brottslingar kommer fram. Därför blir varje uthängning och avpixling en direkt motståndshandling som främjar sanningen.

Metoden är framgångsrik och lockar läsare. Avpixlats besökare beskriver ofta hur de via sajten får information som övriga medier undviker att skriva om eller förfalskar. Med tiden har Avpixlat vuxit till att bli en av landets största bloggar med ett besöksantal i paritet med flera svenska dagstidningar.

Men det är inte bara de omvinklade nyheterna och uthängningarna som gjort sidan populär. Framför allt fungerar Avpixlat som ett community där inlägg med invandringskritik och rasism kan blandas fritt utan att riskera att bli raderade eller redigerade av en moderator. Communityfunktionen drivs genom tredjepartstjänsten Disqus.

Vilka är det då som skriver kommentarerna? Stämmer nidbilden av invandringskritikern som en lågutbildad ung man bosatt på landsbygden med nätet som enda plats att avreagera sig på?

För att ta reda på det samlade vårt grävande journalistkollektiv Researchgruppen in alla inlägg i Disqus kopplade till Avpixlat. Undersökningen var den första i sitt slag och gav en översiktsbild av vilka som anonymt skriver på näthatsajterna.

Över 55 000 personer hade registrerat konton som användes på Avpixlat. De flesta av dessa hade bara skrivit några enstaka inlägg. 6 300 av dem hade skrivit fler än tio kommentarer. 1 500 personer gick dagligen in och kommenterade. Av dessa var fyra av fem skribenter män. Den största gruppen skribenter var i åldern 40–50 år, följt av 50–60 år.

Inkomstmässigt låg de strax under medelinkomsten i Sverige. De fanns regionalt fördelade över hela landet med en övervikt i Skåne, Blekinge och storstadsregionerna. Statistiken överensstämmer precis med den över Sverigedemokraternas väljare. De aktivaste skribenterna utgör kärnkretsen i Avpixlats kommentarsfält.

Nyheterna på sidan diskuteras flitigt och bygger vidare på innehållet i texten. Ofta hittar man ytterligare material kopplat till nyheten i kommentarsfälten. Det är inte ovanligt att en nyhet har flera hundra kommentarer redan några timmar efter publicering.

Den folkliga vreden Jan Sjunnesson nämner illustreras väl av signaturen ”nyvaknad” som i sitt första inlägg på Avpixlat skriver ”Nej, jag är inte en ung, arg arbetslös kille. Jag är en orolig kvinna och mamma som vill att mina barn och barnbarn ska få ha det lika bra som jag hade det när jag växte upp”.

Hon fortsätter: ”Har tidigare varit sosse, för det var det man skulle vara och rösta på när man växte upp i ett miljonprogramsområde. Men nu när ens egna föräldrar börjar bli till åren, ens barn kommer få barn snart, så har jag börjat se mig omkring i samhället. Man ser ett Sverige i förfall med kommuner som inte har pengar, stora barngrupper på dagis, skolan går utför, dom äldres behandling inom åldervården skäms jag för”. Därför, avslutar hon, ”får SD min röst”.

Avpixlat är fullt av liknande konvertit– och avhopparberättelser. En slags komma–ut–historia från personer som säger sig vara före detta sossar som nu anser sig ha fått nog. Om en nedmonterad välfärd inte ens räcker åt dem, varför släppa in invandrare som skor sig utan att göra nytta för sig? En återkommande åsikt bland dessa är att resurserna är begränsade, och därför i första hand  ska satsas på infödda svenskar.

Med ett ursprung på andra sidan den politiska skalan återfinns även en stor grupp skribenter som säger sig tidigare röstat blått och som anklagar socialdemokratin för att ha förstört Sverige med höga skattesatser och en naiv inställning till invandringsproblematiken. Den här gruppen vill inte betala skatt för att täcka invandringens kostnader.

Trots sina skilda utgångslägen som välfärdschauvinister eller skattepopulister kommer grupperna väl överens i Avpixlats kommentarsfält. Där kan de enas om att invandringen är det enskilt största samhällsproblemet och att landets politiker i maskopi med medieetablissemanget skapat den situation de befinner sig i.

Vid sidan av de två grupperna som samlar majoriteten av skribenterna kan man urskilja tre grupper med färre medlemmar men drivna av en starkt uttalad ideologi. Här återfinns de så kallade kontrajihadisterna och muslimhatarna som pekar ut islam som det stora hotet mot Sverige.

Det finns även antisemitiska och nazistiska skribenter som menar att det är judarna som är det hotet. Slutligen konspiracisterna som använder Avpixlat som ett forum för sina konspirationsteorier om de dolda eliter som styr världen.

Nancy Fraser är professor i politisk teori vid New School i New York. I sin bok ”Rethinking the Public Sphere”  beskriver hon hur folkrörelser som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i ett tidigt stadium under sin framväxt behövde skapa sin egen offentlighet. En ”subaltern motoffentlighet”, separerad från den borgerliga offentligheten. Dessa subalterna (underordnade) motoffentligheter betraktas ofta utifrån den borgerliga offentlighetens perspektiv som vulgära, plumpa och hotfulla.

Skapandet av en motoffentlighet var nödvändigt för att kunna utveckla en egen analys, en egen problemformulering och ett gemensamt språkbruk. Avpixlat och de rasistiska nätsidorna knutna till den Sverigevänliga rörelsen fungerar på samma sätt, som en subaltern motoffentlighet.

På Avpixlat har ett eget språk och en egen retorik vuxit fram, med egna smädefulla begrepp riktade mot etablissemanget. Mot sjuklövern (alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna), PK–eliten (kulturetablisemanget) och godhetsapostlarna (de som förespråkar en human flyktingpolitik). Deltagarna blir medlemmar i och markerar sin tillhörighet till motoffentligheten genom att använda det gemensamma språket och upprepa de kommentarer och fraser som används inom gruppen.

Upprepandet signalerar samhörighet. Det kräver ett aktivt deltagande, att själv skriva och formulera sig inom gemenskapens satta ramar. För deltagaren blir det en frihetskänsla, att kunna säga det som inte går att säga i den etablerade offentligheten samtidigt som det för en yttre betraktare framstår som monotont och strömlinjeformat.

Motoffentlighetens mål är att utmana den hegemoniska offentligheten. För Avpixlat innebär det en kulturkamp mot den ”politiskt korrekta” värdegrunden. Avpixlingar som visar upp det medierna döljer är en metod, men rekontextualiseringen av nyhetsflödet innehåller fler steg än så.

Det gäller att utmana de etablerade definitionerna och språkbruket med egna begrepp, att kortsluta de offentliga föreställningarna och värderingarna, för att sätta sina egna i deras ställe. På så vis kommer deltagaren att ompaketera sitt eget perspektiv.

Retoriken på Avpixlat kan beskrivas som en politisk judo. Likt den japanska kampkonsten som syftar till att använda motståndarens kraft mot denne, är Avpixlats innehåll fyllt av retoriska knep för att vända varje påstående i en annan riktning. På så sätt vänds anklagelsen om rasism i Avpixlatretoriken till ett försök att tysta invandringskritik.

Diskussioner om näthat betraktas som ett försök att tysta folklig ilska, pressetisk försiktighet ett medvetet hemlighållande av känslig information och granskningar av Sverigedemokraterna åsiktsregistrering och ett avhumaniserande av invandringskritiker. Varje begrepp kortsluts och blir omöjligt att använda i den offentliga debatten när ett påpekande om islamofobi snabbt förvandlas till islamofili och en anmälan av hets mot folkgrupp likställs med organiserad förföljelse av oliktänkande.

När cirkeln är sluten har antirasism förvandlats till en rasism som förnekar svenskarna deras rätt till sin kultur. Språket i offentligheten och språket i motoffentligheten är inte längre kompatibla. Vilken tolkning och vinkel man väljer att tro på görs till en fråga om subjektivt politiskt val. Om den politiska korrektheten är en dominerande hegemonisk kultur kan representanterna för motoffentlighetens sparkande nedåt omvandlas till en spark uppåt mot den dominerande normen.

Ett tydligt exempel är hur hånen mot romska tiggare i Avpixlats kommentarsfält i skribenternas ögon inte handlar om att ge sig på en utsatt samhällsgrupp. I stället menar de sig ha mod nog att utmana och ifrågasätta de värderingar som skyddade av PK–polisen genomsyrar Sverige.

Ändå lever den här motoffentligheten i en påfallande symbios med den offentlighet de vill utmana. Avpixlat kopierar etablerade mediers språkbruk, rubriksättning och nyhetsvärdering. De bedriver samma jakt på klick. Snarare än att gräva fram egna nyheter hämtar de sitt underlag i redan publicerade artiklar, vanligtvis från kvällspressen.

Då medieetablissemanget pekas ut som samhällets viktigaste maktfaktor utmålas de som huvudfienden. Kampen är därför snarare än en politisk kamp i första hand en kulturkamp. Avpixlats högerpopulism skiljer sig därigenom från andra former av populism då den i första hand inte riktas mot en ekonomisk eller politisk elit utan mot medieeliten.

Denna hållning ger några överraskande konsekvenser. Ta till exempel den rasism som förekommer i Avpixlats texter och kommentarer. Rasismen är konstant närvarande, men riktas åt olika håll och förändras i relation till de nyheter som publiceras. Rasismen blir således reaktiv snarare än aktiv.

När Dagens Nyheter avslöjade polisens romregister ersattes muslimhatet i Avpixlats kommentarsfält snabbt av en antiziganism som tidigare lyst med sin frånvaro i där. När tidningar, tv och radio började rapportera om det ökade tiggeriet i Sverige fylldes Avpixlat av omskrivna artiklar och uppretade kommentarer på samma tema. När tidningarna sedan började skildra kriget i Syrien och flyktingarna därifrån, fylldes Avpixlat av rasistiska utspel mot syrier.

På samma sätt kunde man i bloggosfären se rörelser mellan de antifeministiska bloggarna och de antimuslimska. Personer som ena dagen protesterade mot att feministen Valeria Solanas Scummanifest spelades som teaterpjäs på Turteatern, kunde nästa månad rasa mot ett moskébygge i Borlänge eller mot en struken rasstereotyp i Kalle Ankas julafton. Samma ilska, men måltavlorna för frustrationen varierar över tid. Med motståndet mot den politiska korrektheten som övergripande paraply.

Granskningarna av näthat och nätkränkningar är än så länge i sin linda. Få ansträngningar har gjorts för att ta reda på vilka näthatarna är. Fokus har i stället lagts på de konsekvenser som näthatet medfört. Offentliga röster som tystnar och skribenter som av rädsla för näthatet censurerar sig själva när de ska skriva om känsliga ämnen. Rasistiska påhopp och ett våldsamt kvinnohat är andra aspekter av näthat som sakta nått offentlighetens ljus och lett till påföljande diskussioner.

I februari i år släppte Brottsförebyggande rådet den rapport om nätkränkningar (Brå 2015:6) de upprättat på uppdrag av regeringen. Rapporten är den första större analysen av näthat och baseras på ett urval av 700 polisanmälningar gjorda under 2012. Brå konstaterar i rapporten att endast fyra procent av alla anmälningar om nätkränkningar leder vidare till åtal. Skälen till att 96 procent av fallen läggs ner är flera.

Hot över nätet är svåra att utreda, bevisföringen måste säkras snabbt och kräver en teknisk kompetens. De hot som kommer från anonyma eller obekanta gärningsmän är ofta svåra för polisen att koppla till person för en vidare utredning.  Många av hoten är också för vaga eller ospecifika för att leda till fällande dom.

Ofta faller ärekränkningsbrotten utanför allmänt åtal och måste i stället bedrivas civilrättsligt. Brå noterar i rapporten att hoten och kränkningarna som polisanmäldes uppvisade tydliga köns– och åldersskillnader. För flickor rör den vanligaste typen av anmälningar kränkande bilder av dem som publicerats på nätet utan flickornas godkännande. För kvinnor handlar det vanligtvis om olika former av ofredande som riktats mot dem från en före detta partner. De vanligaste anmälningarna bland unga pojkar handlar om hot om våld eller dödshot över nätet, medan män oftast anmäler kränkningar på nätforum där de utpekats som kriminella eller förövare.

Facebook är den vanligaste platsen för kränkningar bland unga, medan de äldre får hot och kränkningar levererade via e–post. Gärningarna mot unga utförs vanligtvis av andra unga, på samma vis som äldre utsätts av personer i samma ålder.

I de flesta fallen, både hos unga och vuxna, var gärningsmannen en partner eller bekant. Brå konstaterar i sin rapport att nätkränkningarna lätt kan få en stor och snabb spridning med omfattande konsekvenser. De går däremot inte närmare in på vilka typer av kränkningar, hat och hot som förekommer i anmälningarna, om de sker med ett politiskt syfte och om hoten verkar organiserade.

En markant skillnad mellan näthatet på Avpixlat och de former av nätkränkningar Brå undersökt är att det på Avpixlat rör sig om organiserade drev som flera hundratals personer deltar i. Den ”folkliga vreden” på Avpixlat kan enkelt riktas som en pistol och fyras av.

I december 2012 startade Avpixlat en kampanj där de uppmanade sina läsare till förföljelse av journalister som svar på Aftonbladets granskning av hatsajterna. Under rubriken ”Granska PK–eliten” började de lägga ut journalisters hemadresser på sidan och uppmanade läsaren att skicka in fler uppgifter.

”Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK–personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Avpixlat pekar ut en riktning, men ansvarar sedan inte för vad som sker i kommentarsfältet eller hur drevet spontant sedan växer fram.

Varje jul och midsommar dyker samma artiklar upp på Avpixlat. Budskapet är att våra svenska traditioner är hotade och att de politiskt korrekta steg för steg försöker eliminera de svenska högtiderna i sitt angrepp på svenskheten. Exempel saknas inte. Att SVT redigerar bort några sekunders förekomst av en docka i Kalle Ankas jul, att en mörkhyad lucia leder luciatåget eller att sången om de tre pepparkaksgubbarna förbjuds på en skola är alla tecken på ett utarmande av svenska traditioner.

Om sommaren publiceras artiklar om hur en skola strukit nationalsången, struntat i att flagga på skolavslutningen eller undvikit att fira avslutningen i kyrkan. Om inga färska artiklar finns plockar man fram artiklar från tidigare år. Reaktionerna på Avpixlat låter inte vänta sig och snart har ett drev mot ansvariga börjat formeras. Dessa drev fungerar som en bra illustration av hur en stämning av moralpanik piskas upp på Avpixlat och leder till en spiral av eskalerande näthat.

Författaren Katarina Mazetti publicerade i januari 2013 en krönika i Icakuriren om svårigheten att hitta en riktigt genuin svensk tradition och att många av de traditioner som betraktas som svenska har utländska influenser. Hon beskrev Avpixlat som ”en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” och kom då att själv bli måltavla för ett drev som pågick i mer än två månader.

Krönikan uppmärksammas av den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Thoralf Alfsson som skrev på sin blogg. I bloggposten med rubriken ”En ny SD–hatare har gjort entré” uppmanade han samtliga läsare att kontakta Icakuriren för att framföra sina protester. Icakurirens kommentarsfält svämmade på kort tid över av hatiska inlägg vilket fick Icakurirens chefredaktör att stänga kommentarsfältet och ta bort alla kommentarer.

Två dagar efter att krönikan publicerats intervjuade tidningen Resumé Katarina Mazetti där hon bland annat konstaterade att: ”Långt intressantare än min krönika är den enorma manipulativa internetmakt vissa i SD besitter, där de hetsar varandra till hot och förföljelser.” Ytterligare två dagar senare kom Avpixlats första artikel om krönikan. Under en veckas tid publicerades Avpixlat dagligen en ny text om Katarina Mazetti och hennes krönika. Varje artikel kommenterades tusen gånger vardera.

När drevet fortsatte eskalera tog Katarina Mazetti till sist kontakt med Avpixlat och en månad efter den ursprungliga krönikan publicerade Avpixlat ett inlägg av Mazetti där hon fick bemöta hatdrevet och kritiken. Men snarare än att gjuta olja på vågorna bidrog inläggen till att göra kommentarsskribenterna ännu argare och kommentarsfälten svällde snabbt till att omfatta flera tusen inlägg.

Katarina Mazetti berättade i sina inlägg om den rädsla som följt med hatet och att hon har problem med hjärtflimmer. Avpixlats kommentarsskribenter svarade med att lägga ut hennes hemadress och i detalj beskriva utseendet på det hus hon bor i. Mailkampanjen mot Icakuriren utvidgades samtidigt till att även riktas mot Icas holländska huvudägare. Först efter två månader mattade skriverierna på Avpixlat mot Mazetti av.

Drevet mot Katarina Mazetti är inte unikt även om det pågick längre än många liknande drev, vanligtvis avtar de och tystnar eller ersätts av ett annat drev efter två veckors aktivitet. Metoden är dock densamma varje gång. Det kan räcka med ett enstaka inlägg på Avpixlat som pekar ut en person eller företeelse. Ytterligare några hakar på och snart skrivs och skickas tusentals mejl och meddelanden med protester och hot.

I texterna och diskussionstrådarna hänvisas det sedan till vart man kan rikta klagomål, skribenter klipper in sina klagobrev och uppmuntrar de andra forumdeltagarna att kopiera dem. På de inskickade protestbreven ser man sedan att det är samma grundtexter som sprids i olika varianter.

I april 2013 publicerade Avpixlat ett inlägg om fyra unga tjejer som med kritor målat SD–kritiska slagord på Långholmen där Sverigedemokraternas familjedag skulle äga rum. Tjejerna hade sedan lagt upp en bild på sig själva och sina målningar på Facebook. När Avpixlat fått syn på tilltaget svarade de med att hänga ut tjejerna med namn, länkar till deras Facebooksidor och en uppmaning till sina läsare att höra av sig till tjejerna.

I de tusen kommentarerna som följde inlägget kartlades tjejernas familjer med bostadsadresser, föräldrarnas jobb och vilka gymnasieskolor de gick i. Kommentarerna eskalerade snabbt. ”De är vandaler och har satt sig själva i denna situation. De är hatiska och fulla av okunskap. De förtjänar inget förbarmande. De bär ansvar för sina handlingar”, skrev användaren Sverigefritt.

”Det tragiska är att föräldrarna till dessa uppkäftiga tonårshäxor garanterat uppmuntrar skadegörelsen. Föräldrarna är självklart vänsterakademiker med en diger historik av ideologiska irrfärder där samhällsansvar och moral lyst med sin frånvaro. Låt häxorna skura bort klottret. Om inte anmäl och låt polisutredningen solka deras CV”, svarade användaren Münchener Post.

”Dom här tjejerna har aldrig varit i ett miljonprogram, dom är uppfödda i sin lilla slutna medelklass bubbla på söder. Häll i dem en massa alkohol, sedan få det gå lättklädda hem genom Rinkeby, så får man se vad de anser om mångkultur efter det”, föreslog användaren Kalle Andersson.

När förföljelsen stadigt ökade i omfattning uppmärksammade medierna den hotfulla tonen och för första gången tvingades Avpixlat backa och låsa kommentarsfältet.

”En del av skulden för denna bristande insikt och empati måste tillskrivas Sveriges åsiktselit. Utan tvekan inser de här tjejerna hur fel det är att utföra en liknande attack mot judar, muslimer eller någon annan grupp. Sverigedemokrater har däremot av svenska journalister och rentav Sveriges statsminister under lång tid avhumaniserats på ett sätt så att det förvandlats till något berömvärt att kränka dem och utsätta dem för hat, hot, skadegörelse och våld”, skrev Avpixlatredaktionen i ett anonymt försvarstal på sidan. De vände bilden, med sig själva som offer, medieskriverierna som en häxjakt på dem och flickorna som förövare.

Uppbyggnaden av ett drev är hastig. Åsikter blir till hot som staplas på andra hot. Tonen skärps i varje inlägg och många skribenter har beskrivit hur jargongen hetsar dem att uttrycka sig hårdare och mer radikalt än föregående skribent.

Den samlade effekten blir en virtuell lynchmobb som angriper varje potentiell träffyta i sociala medier, nätforum och i förekommande fall även verkliga livet. Men som Brå konstaterar i sin rapport är det trots den råa tonen, uthängningarna och hoten ingen som kan fällas för kommentarerna.

En skribent kan enbart hållas ansvarig för sina egna inlägg – den kollektiva effekten av kommentarerna är inte åtalbar. När en mobb separeras till att röra de enskilda deltagarna räcker inte det individuella ansvaret till att ställa personen till svars för de konsekvenser agerandet medfört.

Vilka som utsätts för Avpixlats drev varierar. Ofta handlar det om personer som offentligt kritiserat Sverigedemokraterna eller som öppet verkar för ett mångkulturellt samhälle. Visst rör många av dreven kända personer, men nästan ännu vanligare är att de riktas mot okända och icke offentliga personer som anses representera den politiska korrektheten. Majoriteten av dreven riktas mot kvinnor.

Men det behöver heller inte alltid handla om enskilda personer. Ett drev kan startas för att påverka opinionen i en fråga eller sätta press på myndigheter eller företag genom att ge sken av en folkstorm.

När Researchgruppen granskade Avpixlat kunde vi visa hur en högljudd minoritet tog över debatten på en av Sveriges största opinionssidor, SVT Debatt. I SVT Debatts kommentarsfält stormar ofta diskussionerna om invandringens för– och nackdelar och kritikerna framstår som en majoritet.

Då SVT Debatt använder samma kommentarstjänst som Avpixlat för sina kommentarsfält kunde vi mäta hur många skribenter som förekom på båda sidorna. Det visade sig då att användarna från Avpixlat utgjorde cirka 15 procent av användarna på SVT Debatt, samtidigt som de stod för 50 procent av inläggen i forumet.

I enskilda trådar kunde Avpixlats skribenter stå för över 90 procent av kommentarerna. Metoden är ett effektivt sätt att via en högljudd minoritet skapa bilden av att vara den tysta majoriteten.

Avpixlat är inte den enda anonyma motoffentligheten där det förekommer näthat och persondrev. Det finns en hel rad systersajter som arbetar på liknande sätt. Det råder en slags informell arbetsdelning mellan dem.

Avpixlats roll är att göra en rekontextualisering av nyhetsflödet, att rikta den folkliga vreden. Forumet Flashback verkar på ett annat sätt. Flashback innehåller mängder med underforum, med en stor spretig användarskara utan någon åsiktsgemenskap. Alla kan hitta sitt lilla rum, oavsett om det är ungdomar som vill berätta om sina erfarenheter av mobbning eller fullblodsrasister som vill diskutera judefrågan.

Avpixlats föregångare, Politiskt inkorrekt, växte tidigare fram ur Flashbacks underavdelning Integration och invandring.

Flashbacks stora styrka är att forumet lämpar sig väl för kollektivt crowdsourcat grävande – något forumet belönades för med ett journalistpris 2011. Detta anonyma kollektiva informationsletande knyter ofta an till pågående drev.

När ett drev startar rör det sig ofta mellan Avpixlat, Flashback och olika Facebookgrupper. Antiziganismen och tiggarhatet som blommat upp de senaste åren kan fungera som ett exempel på hur detta fungerar. Avpixlat har stått för nyhetsartiklarna där de försvarat polisens romregister, anklagat medierna för att dölja att tiggeriet egentligen skulle vara organiserat och försökt göra avslöjanden om att EU–migranterna tjänar stora mängder pengar på sitt tiggande.

På Flashback har EU–migranternas tältläger kartlagts in i detalj, med kartor och foton från lägerplatser. De olika användarna har kommit med sina pusselbitar och försökt in i detalj beskriva hur romerna rör sig och se hur man kan störa etablerandet av läger.

I Facebookgruppen ”Nej till tiggeri i Sverige” har personer kunnat ladda upp filmer och foton på de lokala tiggarna, samt dela länkarna till Avpixlatartiklarna om romerna. Denna växande antiziganism på nätet sker samtidigt som en våg av fysiska attacker mot romer och EU–migrantläger sveper över Sverige.

De direkta kopplingarna är svåra att påvisa, eftersom få ännu fällts för attentaten. Men de är otvivelaktligt en del av samma tendens.

Det finns en oro för att hatet och hotet på nätet nu ska gå till handling. Avpixlats drömmar om en folkrörelse av arbetarrörelsens dignitet, med egna Folkets hus, kooperativ och folkhögskolor, har i realiteten än så länge snarare blivit en stormtrupp av fotsoldater på nätet, som verkat i skydd av anonymiteten.

Men det finns också andra tendenser. Granskningarna av näthatet, från Researchgruppen och andra journalister, har haft effekt. Avpixlat har betydligt tonat ner sina drev och blivit hårdare i att moderera kommentarerna som en följd av granskningarna. De har skaffat sig en ansvarig utgivare, ett första steg i att ta mer publicistiskt ansvar.

Med Jan Sjunnesson som nytt ansikte utåt, vid sidan av Mats Dagerlind, vill de försöka synas mer och ta plats i den offentliga debatten, i stället för att bara vara hänvisade till sin subalterna motoffentlighet.

Systersajter som Fria Tider har stängt sitt kommentarsfält helt och Nyheter I dag anslutit sig frivilligt till det pressetiska systemet. De så kallade ”jämställdistiska” bloggarna, där antifeministiska drev utformades, har blivit färre efter att de tongivande frontpersonerna dragit sig tillbaka på grund av den offentliga kritik som riktats mot hatet på deras sidor.

Även på Flashback har granskningarna lett till att de hotfulla trådarna blivit färre och tonläget sänkts en aning. Anledningen är enkel: anonymiteten tas ej längre för given i kommentarsfälten på grund av granskningarna av näthat.

Varje skribent tvingas tänka en extra gång innan han publicerar en hotfull kommentar. Utan anonymiteten är den folkliga vreden inte folkilsk längre, utan måste börja uppföra sig som folk.

Frågan är om anonymiteten nu blivit ett hinder snarare än resurs. Med Sverigedemokraterna som tredje största parti, med nästan var femte person som potentiell väljare, har stigmatiseringen av att komma ut som ”Sverigevän” börjat brytas.

För Jan Sjunnesson och Avpixlat finns här nu en öppning, att ta stegen ut från nätets anonymitet ut i samhället. De stegen tas nu stapplande och snubblande, med försök till en egen fackförening (vilket blev fiasko) och egen folkbildningsverksamhet, med ambitionen att kunna starta egna resurslokaler i stadsdelarna, egna folkhögskolor  och egna Folkets hus.

Mathias Wåg, Researchgruppen